1. Ond förnimmelse

Eli såg med vaksam blick på den långe, svartklädde mannen på andra sidan gatan.
Gestaltens långrock såg varm ut för årstiden. Han borde svettas floder i junisolen, men värmen verkade inte bekomma främlingen alls.

Den svartklädde gestalten böjde sig ned och pratade med en pojke i 9-års-åldern.

Pojken lyssnande storögd en stund, sedan sprang han iväg - bort från den svartklädde.
Eli, som hade känt sig obekvämt varm hela dagen, började nu frysa.
Kalla kårar kröp under skinnet på honom.
Långrocks-gestalten vände på huvudet och såg bort mot Eli.
Han blinkade lite fräckt med ena ögat och grinade brett.

Sedan fortsatte han att gå gatan bort.

Det knöt sig i bröstet på Eli.

Det var som om något snörde om hans luftrör, hans andning blev tung och ansträngd.
Annie stannade till och såg oroligt på sin lillebror.
”Vad är det?”
”Ingenting.” mumlade Eli.
”Men du andas så konstigt. Mår du inte bra?”
”Jag är okej.” ljög Eli.
Men i nästa sekund föll han ihop på trottoaren.

Flera människor stannade skrämda och chockade till för att se vad som hänt.
Annie kastade sig ner intill Eli.
”Herregud, han andas inte!” grät Annie. ”Snälla nån, hjälp oss!”
”Ring ambulans någon!” skrek en äldre man. ”Vi har en sjuk pojke här!”
Någon fick upp en mobiltelefon ur sin väska och slog 911.
”Andas Eli! Andas!” viskade Annie. ”Du får inte dö!”
Tårarna rann nedför hennes kinder.
Den äldre mannen som ropat att någon skulle ringa ambulans, klappade lugnande Annie på axeln.
”Det blir nog bra ska du se lilla vän. Ambulansen är här nu.”