Eli trodde att han hört fel…
Kunde det verkligen vara… hans Dylan…?
”Dylan, du kan väl hitta en plats att sitta på. Det finns några lediga.” sa Miss Ryder.
Dylan gick mot bänkraden där Eli satt.
Då såg Eli henne.
Det var Dylan! Inget tvivel om saken.
Hon såg precis likadan ut som han mindes henne: det långa mörka håret, med luggen som nästan räckte ner till ögonen.
Hon bar svarta byxor och en svart T-shirt - med text så klart:
The trouble with life is
there's no background music.
”Jag känner Eli redan, så jag sätter mig bredvid honom.” sa Dylan glatt.
En kille i bänkraden intill Elis bänk gjorde pussljud.
”Du är bara avundsjuk för att jag inte vill sitta bredvid dig.” sa Dylan kaxigt.
Hela klassen skrattade.
Miss Ryder stönade inombords.
Hon hoppades att hon inte skulle få problem med den här flickan.
”Du är bara avundsjuk för att jag inte vill sitta bredvid dig.” sa Dylan kaxigt.
Hela klassen skrattade.
Miss Ryder stönade inombords.
Hon hoppades att hon inte skulle få problem med den här flickan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar