13. Nästan vanlig

*
”Vad tänker du på?” frågade Dylan när de fortsatte hemåt.
”På dig.” sa Eli. "Eh... jag menar… blir inte du svagare när du gör så att folk kan se dig?”
”Jo, på The Hill blev jag det.” svarade Dylan. ”Men jag är starkare nu. Det var tydligen bra för oss båda att komma bort från The Hell.”
Dylan såg på Eli och ryckte uppgivet på axlarna.
”Jag kan inte förklara det, Eli. Jag hajar knappt själv hur Spökvärlden fungerar…”
”Men jag tror jag vet vad du menar.” sa Eli. ”Demonerna gör oss svagare?”
Dylan nickade.
”Demonerna gillar att göra oss sjuka och svaga. De njuter av det. Men de livnär sig på människor också.”
”Gör de?” frågade Eli.
Fast han visste inte om han ville höra mer.
Dylan fortsatte:
”Det är ingen tillfällighet att så många på Blue Creek Hill har astma.”
Hon gav Eli en menande blick.
”Hur… hur visste du…?” stammade Eli.
”Det är demonernas verk - det är så de livnär sig.”
”De tar andan ur oss…” nästan viskade Eli.
Hans hand for automatisk ner i byxfickan, där hans inhalator vilade.
”Mmm…” sa Dylan.

De gick tysta en stund.
Först när de nästan var framme vid Elis hus, bröt Eli tystnaden.
”Dylan, kommer du att stanna den här gången?”
Dylan såg med allvarliga ögon på Eli.
”Ja. Jag både vill och måste stanna. Det har börjat hända mycket här, som du vet...”
Eli nickade.
Dylan log plötsligt och tog Elis hand i sin.
”Du, se inte så sorgsen ut. Nu är jag tillbaka - och jag är nästan en vanlig tjej igen.”
Eli log. Han kramade Dylans hand.
”Jag är så glad att du är tillbaka, Dylan.”
*