12. Eli’s Limerick

På väg hem från skolan frågade Dylan om hon fick läsa Elis limerick.
”Den är inget bra.” sa Eli.
”Låt mig avgöra det.” sa Dylan mjukt.
Hon lade huvudet på sned och såg bedjande på Eli.
Eli skrattade till.
”Okej då, du får väl läsa den.”
Han tog upp sitt anteckningsblock ur ryggsäcken och bläddrade fram till sidan där han skrivit sin limerick.
”Här.” sa han och räckte Dylan blocket.

Limerick av Eli Sawyer

There once was a girl from The Hill.
Her friendship is better than any pill.
When people spit on us, she doesn’t care.
She always has a smile to share.
With her, time never stands still.

”Vad är det för fel på den här?” frågade Dylan när hon läst klart.
”Det är ingen klassisk limerick - och den blev så… löjlig...” sa Eli skamset.
”Den är inte löjlig - den är fin!” sa Dylan. Hon log. ”Och den handlar om mig?"

Eli nickade.

"Jag hoppas du inte tar illa upp..." mumlade han.

"Jag tar inte illa upp." sa Dylan.

Hon log ett litet snett leende och tillade:

"Alla dikter som handlar om mig är bra!”
De såg på varandra och började skratta.

En dam med en liten hund gick förbi. Hon blängde på ungdomarna, som om hon tyckte de var för högljudda.
Hunden började skälla ettrigt mot Eli och Dylan.
Dylan såg på jycken och började härma den.
Eli stod bredvid och skrattade.
Damen blängde ännu mer.
”Sluta reta min hund!” fräste hon.
”Vad då,” sa Dylan i en oskyldig ton. ”det var ju hunden som började.”
Damen tog ett fast grepp om sin vovves koppel och skyndade bort från ungdomarna.
*