11. En skarp tunga

”Vad gör du här?” frågade Eli.
Han var väldigt glad för att Dylan var tillbaka, men han var minst sagt förvånad över att se henne här - i skolan!
”Jag går i skolan.” svarade Dylan. ”Såna som jag måste också få lite utbildning.”
Hon log ett snett leende.
Eli log och skakade på huvudet.
”Kul Dylan.”
”Nä, skämt åsido,” sa Dylan. ”jag är här av andra anledningar också.”
Eli förstod.
Precis som på Blue Creek Hill hade Dylan kommit till Eli för att rädda honom från de mörka demonerna.
”Det har hänt saker här…” viskade Eli.
Dylan nickade.
”Det är därför jag är här.” sa hon stillsamt.
Allvaret i Dylans röst gav Eli oroskänslor. Visst hade han förstått att något riktigt hemskt var på gång - men nu när Dylan kommit visste han att det var värre än han trott.

”Gick du aldrig över till andra sidan?” frågade Eli, mest för att få något annat att tänka på.
Dylan skakade på huvudet.
Miss Ryder harklade sig irriterat. Hon gav Eli och Dylan en skarp blick.
”Det är trevlig att ni redan känner varandra, men prata får ni göra på rasten - jag försöker hålla lektion här!”
”Ursäkta.” sa Eli.
”Hur känner ni varandra?” undrade en av killarna i klassen.
Nu såg Miss Ryder riktigt förbannad ut.
”Ett ord till och ni åker ut! Och om ni inte skärper er blir det kvarsittning - för hela klassen!”

Under resten av lektionen var stämningen i klassen spänd och nervös.
Ingen vågade hosta ens.
Eli såg otåligt på klockan och suckade.
Kunde det inte bli rast snart…? Tiden segade ju sig fram.
Eli ville verkligen prata med Dylan. Han hade saknat henne så mycket.
Han var nu så fokuserad på Dylan att han knappt hörde på vad Miss Ryder pratde om.
Plötsligt blev han obehagligt medveten om att alla glodde på honom.
”Eli, hör du alls på?” frågade Miss Ryder.
”Eh… ja då, Miss Ryder.” stammade Eli.
”Då kanske du kan svara på min fråga.” sa Miss Ryder.
”Ja…” sa Eli darrigt.
Vad skulle han säga nu? Han hade ju ingen aning om vad vad lärarinnan pratat om…!

Dylan sköt fram en liten lapp mot Eli. Ett enda ord stod skrivet:

Limerick

Eli såg på Miss Ryder och mumlade, en aning förbryllat:
”Limerick.”
Miss Ryder, som säkert väntat sig att Eli skulle svara fel, såg förvånad ut.
”Ja, det är riktigt.” sa hon. "Diktformen kallas Limerick.”
”Tack!” mimade Eli till Dylan.
Dylan log glatt tillbaka.
”Nu ska ni alla skriva varsin Limerick.” beordrade Miss Ryder.
De flesta i klassen stönade.
”Så jobbigt är det inte.” sa Miss Ryder. ”Sätt igång nu.”

Om Miss Ryder senare hade läst Dylans limerick, hade hon nog djupt ångrat att hon tvingat sina elever att skriva dikter den eftermiddagen.

Limerick - av Dylan C. Breslin:

There once was a teacher from New York.
Her tounge was sharper than a fork.
She demanded her students to learn.
The students wished the school would burn.
Oh, why is our teacher a dork?