4. Räddaren i nöden

Eli rusade mot flickan.
Han slängde sig över henne och rullade bort med henne från trafiken.
De tog sig upp på trottoaren.
”Du räddade mig!” snyftade flickan.
Flickans mamma kom rusande.
”Clara, du vet väl att du inte kan gå ut i gatan så där!” skrek hon, både arg och rädd.
”Jag kunde inte hjälpa det!” snyftade Clara. ”Det kändes som om någon styrde mig.”
”Vad menar du?” frågade mamman.
Clara ryckte på axlarna.
”Kan inte förklara. Det var jättekonstigt…”
Flickan pekade på Eli.
”Mamma, han räddade mig!”
Claras mamma kramade om Eli.
”Åh tack gode Gud att du hann fram i tid! Hur ska jag kunna tacka dig?”
Eli var så skakad av händelsen att han inte fick fram ett ord.

Elis klasskamrater som sett alltihop sprang nu fram till Eli.
Alla pratade i munnen på varandra.
”Är du okej?”
”Fan, vad modig du är!”

Eli svarade inte.

Hans astma började göra sig påmind.
Men det som skrämde honom mer var att han fått syn på en mörk gestalt i folkvimlet.
Det var inte samme gestalt som han sett för några dagar sedan, men han var klädd i likadan svart långrock.
I det gråbleka ansiktet spelade ett lika hemskt grin som den förre långrocks-mannen gett Eli.
Gestalterna påminde Eli lite om de demoner som varit ute efter honom och Dylan på Blue Creek Hill.
De här långrockarna såg en aning mänskligare ut, men de sände ut samma sorts skräck.

”Dylan! Snälla, hjälp mig…!” viskade Eli för sig själv. ”Jag klarar inte det här själv!”